Flera familjer äger och sköter djur tillsammans. Här på skärgårdsön Björkö blir det grisar, får, höns, hagbygge, kretslopp, samarbete och några barn.

Månad: augusti 2020

Film/movie om fårflytten/ about sheep-transfer by boat.

Här är den fantastiskt fina filmen om när vi flyttade våra får i somras. Det är Gunnar Skarland som har fångat oss på bild och klippt ihop detta. Jag tycker den är så fin! Vad tycker du?

This movie is from the sheep-transfer we made some weeks ago. We had to move the 16 island-sheeps from the Island Vinga to the Island Lindholmen. Please see it! It is very nice and shows the fantastic environment in which we keep our animals and where they help protecting endangered species. The movie is made by Gunnar Skarland. Music by Björn Olsen. Please tell me you like this video! 🙂

Kolmilan

Johannes och jag har igår firat 20 årig förlovningsdag. Vi gjorde det genom att arrangera ett kolmilebygge. Vi var liksom tillbaka på en arena där vi funkar som bäst: massa folk, stora krångliga projekt utomhus med en massa mojänger som skall bli till något stort.

Efter tre dagars förberedelser, samt med material som vi förberedde redan i mars, kunde vi påbörja bygget. Kursdeltagarna var fantastiskt duktiga och jobbade på som små…kolmilare. Vi gjorde ekrar, rost, dragare och dunkade ner drottningen rejält lång. Vi fällde en stor gran för att få färskt granris att täcka med. När man gör det ser milan ut som en byggnad i Elsa Beskovs ”Hattstugan”. Därefter blandade vi stybb, och ordnade till ny stybb. Dessutom tillverkade vi block, samt monterade skorstenen och gjorde hål på rätt ställe. Allt detta tog sju timmar i värme och svett. Vi hade roligt också!

Om du blir nyfiken på vad allt detta betyder, kan du hänga med nästa gång vi arrangerar en kurs, vilket vi inte kommer göra den närmaste tiden, för vi har lite sömnskuld att ta igen först. Tändningen gick smidigt och Tryggve fick i uppdrag att döpa milan. Alla milor är kvinnor. Namnen Freja, Idun och Linnéa var upptagna (jag har en gång fått en mila uppkallad efter mig) så denna fick heta Froda. Det är ett unikt namn, men det passade fint. Froda puffade på lite försiktigt och vi fick stödelda vid skorstenen. När kvällen mörknade åkte en gitarr fram och vi sjöng ett Dan Anderssonsånger medan lägerelden knastrade och Froda singlade rök. Natten föll. En magisk natt som ingen ville missa. Stjärnorna gnistrade och daggen fuktade gräset. Himlavalvet över fårhagen var oändligt stort. Lyktorna vi tänt stod i en ring kring Frodas varma väsen. Röken gled sig ut ur milans varma inre och gjorde lyktskenet disigt. NärTobias klubbade milan mitt i natten, gjorde han det i en krans av lyktor, och hela gestalten verkade komma från ett annat århundrade. Vårt klot susade genom en del av universum som bjöd på stjärnfall, och meteoriterna målade sprakande streck på den mörka Augustihimlen. Så otroligt vackert! Så fullkomligt magiskt att få uppleva detta!

Med ett absolut minimum av sömn, vari jag låg och grunnade på vad jag kunde ha gjort för fel, kunde vi klockan halv fem på morgonen konstatera att Froda hade slutat ryka. Detta är inte bra, det betyder att milningen har avstannat. Efter ytterligare två tändningsförsök lyckades vi få igång henne igen klockan 08 på morgonen.

Äntligen körde milningen igång för fullt. Inget litet singlande, inte något försiktigt rökpys, utan rejält bolmande för allt vad Froda kunde prestera. Himlen över fårhagen täcktes av tjock krämig ljus rök. Som vispgrädde. Som fårull som spottas ut ur milan i rejäla plymer som cirkulerar i hettan. Få saker är så otroligt vilsamt som att sitta och passa en mila. Man sitter och stirrar på röken. Lyssnar efter ljud men hör intet. Milans rök är tyst och stilla, men mycket påtaglig. Fascinerande att titta på. Man blir helt bergtagen och tillslut blir man mycket mycket sömnig. Sömnigheten kan bero på sömnbrist förstås, för nu får vi göra allt igen, det som vi trodde att vi gjorde på natten gör vi nu på dagen. Men det är fint, Froda jobbar på för fullt och bolmar sig igenom en kubikmeter ved på rekordkorta åtta timmar. När jag kan ta mig ett välförtjänt dopp i det salta blå, känner jag hur sommaren är helt underbar och fyller varje por i min kropp. Vidar satt vakt i natt och hade det helfint ihop med nyfunna vänner. Hillevi myser alltid när vi tältar.

Johannes brassade kolarebullar på egengjort fläsk och var glad även han. Sindre kanske är den av alla deltagare som har haft det härligast. Han har gått omkring och skrotat, rullat runt i stybbhögen och blivit fruktansvärt smutsig. Han har flyttat på verktyg vi skulle ha och varit i vägen överallt men inte irriterat någon. Man kan helt enkelt inte bli irriterad när han är så där härligt skrotig, går omkring och pysslar och möter okända människor med ett nyfiket leende. Trots att han rispade sig på en såg, brände sig på brännässlor och fick minst femton stora myggbett, har han jollrat sig igenom hela sin första mila.

Rivningen två dagar senare gav cirka 200 liter prima kol av mycket hög kvalitet. Nu kan vi grilla vårt hemmagjorda kött på vårt hemmamilade kol!

Bygga kolmila

Den här bilden har inget med kolmilor att göra, men jag återkommer när jag har några bilder, dvs senare i veckan. Håll ut och kom tillbaka!

De senaste dagarna har vi varit väldigt upptagna med att förbereda morgonens event. Vi skall bygga en kolmila. Det är groteskt mycket detaljer som skall ordnas, och jättelånga listor att skriva på grejor som skall med. Vi skall hålla till i vår fårhage och vi bygger den imorgon onsdag under dagen. På kvällen tänder vi och låter den gå under natten med nattvak i skift. Vi stänger när den är klar och låter den svalna några timmar innan vi river den på torsdagen.

Milor är magiska. Det blir som ett levande väsen, en gestalt, en figur som man bygger, föder och tar hand om. Enligt traditionen var alla milor kvinnor och hade kvinnonamn. Man fick heller aldrig säga ordet ”eld” eller ”brinna”. Istället fick man säga sånt som ”Nu har vi värme” eller ”Där är det hetta”.

Vi skall upp tidigt imorgon hela familjen. Jag har en övertrött ettåring i knäet när jag skriver detta och Vidar och Johannes är fortfarande ute och kör virke med flakmoppen som vi äntligen fått igång. Jag avslutar här, klockan är sent. Jag återkommer på fredag eftermiddag med lite bilder från milan, samt berättar hur det gick. Häng med! 🙂

Banta gris!

Dagmar och Bertil har nu gått i samma hage i över ett halvår. Vi hade beräknat att det skulle komma kultingar i början av april men fortfarande har inget hänt. Vi förstår inte helt vad det beror på. De har fått en kull ihop förr, så det borde fungera.

Ibland händer det att Linderödssvin helt enkelt inte klaffar. När man som vi är med i en genbank, med syfte att få den fina grisen att bli så livskraftig som möjligt, ringer man till sin avelsrådgivare när man behöver köpa sig ett nytt livdjur (=avelsdjur). När vi behövde ny sugga, ringde vi till avelsrådgivaren Ronny i föreningen Landtsvinet. Han tipsade om Dagmar som vi alltså köpte kort därefter. Vi har nu haft Dagmar i två och ett halvt år och hon och Bertil fick ganska omgående en fin kull förra året. Alltså vet vi att just de två fungerar ihop.

Men nu går det alltså inte. Skjuter han lösa skott? Nej, knappast, det har ju som sagt fungerat förut. Eller kanske de är överviktiga?

Människor och grisar är ganska lika. Övervikt hos människor sänker fertiliteten. Likadant hos grisar. Alltså är antingen Dagmar, eller Bertil, eller båda, för tjocka. De måste banta!

Vi har meddelat ICA att vi inte längre kan ta emot några mejeriprodukter (ost och grädde blir man inte slank av) men att vi tar alla grönsaker de har. Lite korn, vitaminer och vatten, och så grönsaker, är den meny vi har satt upp för våra två snälla svin. Om vi sprider ut grönsakerna i hagen så tvingar vi djuren att traska runt och de får lite mer motion än de annars hade fått.

Låt oss hoppas att det fungerar, vi längtar efter småttingar!