Flera familjer äger och sköter djur tillsammans. Här på skärgårdsön Björkö blir det grisar, får, höns, hagbygge, kretslopp, samarbete och några barn.

Författare: jagrudlinnea@gmail.com (Sida 1 av 3)

Banta gris!

Dagmar och Bertil har nu gått i samma hage i över ett halvår. Vi hade beräknat att det skulle komma kultingar i början av april men fortfarande har inget hänt. Vi förstår inte helt vad det beror på. De har fått en kull ihop förr, så det borde fungera.

Ibland händer det att Linderödssvin helt enkelt inte klaffar. När man som vi är med i en genbank, med syfte att få den fina grisen att bli så livskraftig som möjligt, ringer man till sin avelsrådgivare när man behöver köpa sig ett nytt livdjur (=avelsdjur). När vi behövde ny sugga, ringde vi till avelsrådgivaren Ronny i föreningen Landtsvinet. Han tipsade om Dagmar som vi alltså köpte kort därefter. Vi har nu haft Dagmar i två och ett halvt år och hon och Bertil fick ganska omgående en fin kull förra året. Alltså vet vi att just de två fungerar ihop.

Men nu går det alltså inte. Skjuter han lösa skott? Nej, knappast, det har ju som sagt fungerat förut. Eller kanske de är överviktiga?

Människor och grisar är ganska lika. Övervikt hos människor sänker fertiliteten. Likadant hos grisar. Alltså är antingen Dagmar, eller Bertil, eller båda, för tjocka. De måste banta!

Vi har meddelat ICA att vi inte längre kan ta emot några mejeriprodukter (ost och grädde blir man inte slank av) men att vi tar alla grönsaker de har. Lite korn, vitaminer och vatten, och så grönsaker, är den meny vi har satt upp för våra två snälla svin. Om vi sprider ut grönsakerna i hagen så tvingar vi djuren att traska runt och de får lite mer motion än de annars hade fått.

Låt oss hoppas att det fungerar, vi längtar efter småttingar!

Fårflytt

Den sjuka tackan hade piggnat på sig, tack och lov. Vi har varit på semester i fjällen, därför har jag inte kunnat uppdatera bloggen på nån vecka.

Vi har flyttat fåren från Vinga till Lindholmen. Det är i år 16 individer som traskar runt och gör naturvårdsnytta på öarna. Vi fick leta bra länge för att hitta dem. Fullt av turister som låg och solade och vi ropade och klappade händer så att folk trodde vi var galna. Men tillslut fann vi dem, längst bort utanför den så välkända Vinga fyr! Därifrån till båten var det över en kilometer och med blå godishinken i högsta hugg halvsprang vi över stock och sten med 16 får i hälarna, fotade av turister som låg i bikini och solade. En hel cirkus! Svettiga och anfådda nådde vi fram till båten och misstänkte att det då skulle bli tvärstopp. Men nej, de stannade snällt och traskade därefter ombord. Vi börjar fundera på att ha samma får år efter år, så är de vana vid att åka båt. Vi tror det är en bra taktik.

Denna gång hade vi en drönarfilmare med oss. Så hela cirkusen filmades från ovan. Det blir nog en fin film, där man ser de grå fåren strömma fram bland buskarna.

Vädret var fantastiskt, så bra att vi kunde gå utomskärs. Hur många gånger har det hänt under de senaste femtio åren, att fåren åker utomskärs? Loja dyningar gungade oss fram, vi drack kaffe och käkade macka. Bäbisen somnade, drönaren surrade efter på lagom höjd och filmade, 12åringen satt och mumsade banan och fåren stod lugnt och rapade.

Väl framme vid Lindholmen blev vi återigen fotade av båtgäster. Vi får alltid många frågor och folk är nyfikna och vill veta mer. Fåren kravlade sig iland på Lindholmen och spred ut sig. Snyggt på drönarfilmen.

De gör sig verkligen fint i Bohuslän! Grå lurviga fåri den grå gnejsen. De verkar skapta för att gå i denna miljön och deras beniga skönhet kröns av hornen. Grått och brunt, beige och vitt i samma nyanser som de lavar som växer på de rundslipade klipporna. Harmoni!

Sjuk tacka

Det kommer rapporter om att en av tackorna är slö. Hon verkar ha diarré och ligger still mycket. Får är tåliga djur, jag har tidigare skrivit att det är vid lamningstider de kanske tacklar av och dör. Ibland händer det förstås även utom lamning, att någon blir dålig. Vi skall ner och se om vi får tag på 16257. Hon är en mycket trevlig tacka och kommer ofta fram, så det blir nog inga problem att få tag på henne. Sedan är den en annan femma att ta reda på om vi kan göra något åt det. Det blir till att gräva i fårapoteket.

Det verkar gå bra för denna blogg, vi har ett ökande antal besökare och det har vi haft ända sen början. Stadigt ökande.

Nu lägger vi tiden på vårt får istället för att sitta här vid datorn.

Hejkon bacon!

Närheten till djuren

Hillevis favorit 20011 (det vita lammet) är en riktig kelgris som gärna kommer fram.

Det är tydligt att våra djur är viktiga för samhället här ute på ön. Vi har djuren endast tvåhundra meter från närmsta hus, och vi är väldigt glada för att det är extremt få klagomål från folk på ön. Våra öbor verkar gilla våra djur. Det är mycket vanligt att folk kommer bort och tittar till djuren, nästan alltid när vi är där och det är okej väder, så kommer någon familj cyklande och tar en fika borta hos djuren. Det är viktigt för människor att regelbundet träffa djur. Det händer något inuti oss. Det finns säkert någon som har forskat på detta men jag vet inte riktigt vad den vetenskapen heter.

Än så länge bär vi Sindre i bärselen. Han gillar det och hänger ut över axeln för att se allt. Hillevis fotoperationer har fungerat finfint, och hon går nu väldigt mycket bättre än innan.

Om vädret och båtarna funkar, så är planen att nästa vecka flytta fåren från Vinga till Lindholmen. Vi hoppas på nästa torsdag.

Vatten och Danmark

Många av följarna på Djurkollektiven kommer från Danmark. Detta är extra fint tycker jag, eftersom jag är född i Köpenhamn. Min mamma Jenny lyckades övertyga kommunens tjänsteman om att danska var ett modersmål, så därför hade jag hemspråksundervisning i hela mellanstadiet. Detta räddade min danska, så att min talade danska är snudd på perfekt, men dock inte stavningen, som haltar betänkligt. Men ändå, Danmark har en extra plats i mitt hjärta! Berätta gärna varifrån du kommer!

Idag är det dags att fylla på vatten igen. Trots att det har regnat massor dricker våra fyra islandslånehästar massor av vatten. Johannes och Håkan har byggt ihop en hemmagjord manick som pumpar vatten från en brunn till en stor kub och vidare ut i fem behållare så alla hästar får varsin. Annars finns tydligen risk att hingstarna bara bråkar om vattnet, välter ut det och så får ingen något vatten alls. Ibland misstänker jag att hästar har små hjärnor. 🙂 Men fina är de!

Vi har fyra låneislandshästar som hjälper oss hålla landskapen öppna!

Titta till fåren

Strandfynd av det större slaget.

Jag har en faiblesse för strandfynd. Att gå och ”vraga” är jättekul och helst skall man nynna på Alf Hambes ”Vragavisa” samtidigt. Det är bra att vi bor på en ö för det finns gott om ställen för fina pinnar att flyta iland. Jag brukar försöka vara ute när det har stormat, så att jag hinner före andra som också gillar att vraga. Björkö ligger inte längst ut i kustbandet så vi har inte obruten horisont överallt, men det finns utsatta vikar där nästa anhalt är Danmark eller Norge, och där vinden ryter och dånar under vintermånaderna.

Bilden visar Johannes i vår fårhage. Han får äran att kånka hem det senaste strandfyndet jag hittade. Förhoppningsvis kan det bli en hylla eller något.

Det brukar vara svårt att hitta alla fåren, de går oftast i små grupper med en tacka och hennes lamm. Så skall man räkna ihop alla får man hålla på en stund och leta. Vid det här laget har de lyckligt glömt att människor kan innebära godis. De kommer inte glatt skuttande längre. Till hösten blir det svårt att få tag på allihop.

Fjärilar

Mindre blåvinge på sin värdväxt getväppling.

Det är tusan så svårt att se dem. De är små. Och när man väl får syn på dem skall man ta reda på vilken sort det är. För att fotografera behöver man komma väldigt nära. I princip alltid försvinner de utan att man förstår hur det gick till.

Men en del bilder har jag ändå lyckats få till. Detta är Mindre blåvinge. Det är en av de hotade (rödlistade) arter som finns på Skjutbanan. Den är rödlistad i kategorin NT (Near threatened) som är en av de lättare kategorierna, alltså något mindre hotad än övriga klassningar. Denna individ sitter på getväppling, som är fjärilens värdväxt. Där lever larverna och arten är beroende av att det finns mycket getväppling.

Vi har anpassat betet på Skjutbanan så att det skall finnas gott om getväppling. Ändå är det svårt att förutse var de skall dyka upp, och det som hände förra året bestämmer hur många fjärilar det kommer finnas i år. Getväppling och de andra hävdgynnade arterna behöver ofta mager mark, man måste alltså ta bort näring från marken. Kratta undan, eller låta någon beta bort näringen. Jag känner mig mycket stolt över att Skjutbanan för tillfället är ett Hot Spot bland fjärilsskådare i Göteborgstrakten. Det betyder att vi gör något rätt!

Naturvård på riktigt.

Det vi håller på med är naturvård på riktigt. Skjutbanan på Björkö är för närvarande The Hot Spot för fjärilsskådare från hela Göteborgsregionen. Idag mötte jag en fotograf från Vårgårda som letade blommor och fjärilar på Skjutbanan. Så har det varit nästan varje dag jag varit där nere: det står nån kuf med kamera och kikare och stirrar på ett grässtrå. Själv gör jag exakt likadant. Liggande på mage tvärs över en vass sten, ligger jag och fotograferar en insekt som försvinner så fort jag rör mig det minsta lilla. Tur att Sindre är världens mest tålmodiga bäbis!

Skjutbanan har alltid varit mycket artrik. Från början var det kobete. Därefter var det Försvarets skjutbana under minst femtio år. 2003 när jag gjorde en inventering för Naturskyddsföreningen, uppmärksammade jag det faktum att floran visade på en blandning mellan hävdgynnade arter och igenväxningsarter. Hävdgynnat är ofta blommor som gillar magra marker, klarar bete och är någorlunda lågväxta. Det finns en stor mängd rödlistade blommor som är hotade just för att hävden försvunnit/förändrats så mycket i vårt land och i hela Västvärlden. Eftersom blommorna är ovanliga blir också fjärilarna och andra insekter som är knutna till blommorna ovanliga. Det blir en ekologisk negativ spiral där allihop blir hotade och till slut dör ut.

Det får inte hända! Arter får inte dö ut! Få saker gör mig så fruktansvärt ledsen som när en art dör. Därför har vi betesdjur!

Sedan 2003 har jag engagerat mig i att blommorna, fjärilarna och de andra arterna på Skjutbanan skall finnas kvar. Det har skett en omfattande röjning (scouter, frivilliga och nu vi kollektivare) och vi har stängslat. Det finns nu också en skötselplan för Skjutbanan så att vi kan bevara de arter som finns. I dagsläget finns 2 rödlistade blommor och 5 rödlistade fjärilar.

Följ bloggen för mer fjärilar! I dagarna kommer jag berätta mer om detta. Fråga gärna om du undrar något!

Hävdgynnade blommor försvinner när jordbruket blir för storskaligt, eller helt upphör.

Mördarsniglar

Sent igår kväll var jag borta hos djuren för att gräva upp några tomatplantor som envisades med att växa där jag tyckte att sötpotatisarna skulle växa. Det var ett litet krig där inne i miniväxthuset. Sötpotatisen hade mobiliserat marktrupper och täckt jorden. Tomaterna körde luftvärnet och försökte skugga ut sötpotatisen. Själv tog jag bulldozern (=Sindres sandlådespade) och grävde ur luftvärnet så att markinfanteriet fick fritt spelrum. Kriget avgjort!

Tomatplantorna skall få bo hos fosterfamilj som har ett riktigt växthus.

Plockade ett 40tal mördarsniglar. Äckliga typer! Min tes har ju hela tiden varit att man skall ha grisar omkring odlingen, så att grisarna äter upp mördarsniglarna. Igår testade jag lite. Vilket djur är bäst på att äta mördarsniglar? Gris eller höns?

I sann empirisk forskningsanda tog jag mina fyrtio mördarsniglar och delade i två halvor. 20 sniglar till varje djur. Jag började med grisarna. Bertil kom glatt fram och nosade. En snigel på marken. Inte intressant, han luktade på den och lämnade den. Tydligen luktar den äckligt. Jag hämnade en skopa krossat korn, som är grisarnas basföda. Skakade runt mina 20 sniglar i krossat korn och serverade Bertil. Han glufsade glatt i sig kornet och med åkte ungefär 15 sniglar. Vid det laget hade Dagmar blivit hungrig och satte i sig resterande 5. Jag är fullt medveten om att de behövde lite mutor, utan krossat korn var sniglar inte intressant. Dessutom hade grisarna fått middag bara en timme tidigare och var inte särskilt hungriga. Hungriga grisar hade nog glufsat i sig sniglarna fortare, men kanske velat ha kornströssel på.

Jag hade nu 20 sniglar kvar, och gick för att hämta hönshusnyckeln och prova hönsens förmåga att käka sniglar. Telefonen plingade. Johannes skrev: Sindre är hungrig. Jag var tvungen att avbryta experimentet för att gå hem och amma bäbis. De 20 mördarsniglarna som låg i byttan hivades kvickt in till Dagmar som stod och letade kornkross. Hoppas hon käkade upp dem till kvällsmat, annars har de säkert letat sig tillbaka till min lilla odling igen. Jag hann inte kolla, en skrikbäbis måste man genast mata, så han somnar om igen.

Vår djurvecka. Vem är du?

Denna vecka är det vår familj som ansvarar för alla djur. Det brukar funka så att man stannar till hos djuren på morgonen på väg till jobbet. Det är ett fint sätt att börja dagen, mata grisar, se till hönsen och räkna in alla. På eftermiddagen/kvällen åker man dit igen och ger kvällsmat.

Det behövs en tur till Huvudet också, för att räkna in fåren och se att allt är bra. Vatten behöver vi inte oroa oss för just nu, det har regnat mängder i veckan som gick. Gutefår är också så fiffiga att de till nöds kan dricka saltvatten!

Så totalt skall vi räkna in:

2 grisar – Bertil och Dagmar

13 hönor

3 tuppar (”Jack Sparrow”, ”Vit med vitt” och ”Vit med svart”)

10 kycklingar (varav minst fyra är hönor, tjohoo!)

49 lamm och tackor

1 bagge (Ferdinand)

4 islandshästar

och så skall vi ju räkna in våra egna 3 små grisar här hemma, även kallade ”barn”. 🙂

Apropå barn, vi funderar på varför Dagmar inte har fått några kultingar än. Kanske behöver vi stödköpa?

Vem är du som läser detta? Lämna gärna en kommentar!

« Äldre inlägg