Djurkollektiven.se

Flera familjer äger och sköter djur tillsammans. Här på skärgårdsön Björkö blir det grisar, får, höns, hagbygge, kretslopp, samarbete och några barn.

Sida 2 av 4

Film/movie om fårflytten/ about sheep-transfer by boat.

Här är den fantastiskt fina filmen om när vi flyttade våra får i somras. Det är Gunnar Skarland som har fångat oss på bild och klippt ihop detta. Jag tycker den är så fin! Vad tycker du?

This movie is from the sheep-transfer we made some weeks ago. We had to move the 16 island-sheeps from the Island Vinga to the Island Lindholmen. Please see it! It is very nice and shows the fantastic environment in which we keep our animals and where they help protecting endangered species. The movie is made by Gunnar Skarland. Music by Björn Olsen. Please tell me you like this video! 🙂

Kolmilan

Johannes och jag har igår firat 20 årig förlovningsdag. Vi gjorde det genom att arrangera ett kolmilebygge. Vi var liksom tillbaka på en arena där vi funkar som bäst: massa folk, stora krångliga projekt utomhus med en massa mojänger som skall bli till något stort.

Efter tre dagars förberedelser, samt med material som vi förberedde redan i mars, kunde vi påbörja bygget. Kursdeltagarna var fantastiskt duktiga och jobbade på som små…kolmilare. Vi gjorde ekrar, rost, dragare och dunkade ner drottningen rejält lång. Vi fällde en stor gran för att få färskt granris att täcka med. När man gör det ser milan ut som en byggnad i Elsa Beskovs ”Hattstugan”. Därefter blandade vi stybb, och ordnade till ny stybb. Dessutom tillverkade vi block, samt monterade skorstenen och gjorde hål på rätt ställe. Allt detta tog sju timmar i värme och svett. Vi hade roligt också!

Om du blir nyfiken på vad allt detta betyder, kan du hänga med nästa gång vi arrangerar en kurs, vilket vi inte kommer göra den närmaste tiden, för vi har lite sömnskuld att ta igen först. Tändningen gick smidigt och Tryggve fick i uppdrag att döpa milan. Alla milor är kvinnor. Namnen Freja, Idun och Linnéa var upptagna (jag har en gång fått en mila uppkallad efter mig) så denna fick heta Froda. Det är ett unikt namn, men det passade fint. Froda puffade på lite försiktigt och vi fick stödelda vid skorstenen. När kvällen mörknade åkte en gitarr fram och vi sjöng ett Dan Anderssonsånger medan lägerelden knastrade och Froda singlade rök. Natten föll. En magisk natt som ingen ville missa. Stjärnorna gnistrade och daggen fuktade gräset. Himlavalvet över fårhagen var oändligt stort. Lyktorna vi tänt stod i en ring kring Frodas varma väsen. Röken gled sig ut ur milans varma inre och gjorde lyktskenet disigt. NärTobias klubbade milan mitt i natten, gjorde han det i en krans av lyktor, och hela gestalten verkade komma från ett annat århundrade. Vårt klot susade genom en del av universum som bjöd på stjärnfall, och meteoriterna målade sprakande streck på den mörka Augustihimlen. Så otroligt vackert! Så fullkomligt magiskt att få uppleva detta!

Med ett absolut minimum av sömn, vari jag låg och grunnade på vad jag kunde ha gjort för fel, kunde vi klockan halv fem på morgonen konstatera att Froda hade slutat ryka. Detta är inte bra, det betyder att milningen har avstannat. Efter ytterligare två tändningsförsök lyckades vi få igång henne igen klockan 08 på morgonen.

Äntligen körde milningen igång för fullt. Inget litet singlande, inte något försiktigt rökpys, utan rejält bolmande för allt vad Froda kunde prestera. Himlen över fårhagen täcktes av tjock krämig ljus rök. Som vispgrädde. Som fårull som spottas ut ur milan i rejäla plymer som cirkulerar i hettan. Få saker är så otroligt vilsamt som att sitta och passa en mila. Man sitter och stirrar på röken. Lyssnar efter ljud men hör intet. Milans rök är tyst och stilla, men mycket påtaglig. Fascinerande att titta på. Man blir helt bergtagen och tillslut blir man mycket mycket sömnig. Sömnigheten kan bero på sömnbrist förstås, för nu får vi göra allt igen, det som vi trodde att vi gjorde på natten gör vi nu på dagen. Men det är fint, Froda jobbar på för fullt och bolmar sig igenom en kubikmeter ved på rekordkorta åtta timmar. När jag kan ta mig ett välförtjänt dopp i det salta blå, känner jag hur sommaren är helt underbar och fyller varje por i min kropp. Vidar satt vakt i natt och hade det helfint ihop med nyfunna vänner. Hillevi myser alltid när vi tältar.

Johannes brassade kolarebullar på egengjort fläsk och var glad även han. Sindre kanske är den av alla deltagare som har haft det härligast. Han har gått omkring och skrotat, rullat runt i stybbhögen och blivit fruktansvärt smutsig. Han har flyttat på verktyg vi skulle ha och varit i vägen överallt men inte irriterat någon. Man kan helt enkelt inte bli irriterad när han är så där härligt skrotig, går omkring och pysslar och möter okända människor med ett nyfiket leende. Trots att han rispade sig på en såg, brände sig på brännässlor och fick minst femton stora myggbett, har han jollrat sig igenom hela sin första mila.

Rivningen två dagar senare gav cirka 200 liter prima kol av mycket hög kvalitet. Nu kan vi grilla vårt hemmagjorda kött på vårt hemmamilade kol!

Bygga kolmila

Den här bilden har inget med kolmilor att göra, men jag återkommer när jag har några bilder, dvs senare i veckan. Håll ut och kom tillbaka!

De senaste dagarna har vi varit väldigt upptagna med att förbereda morgonens event. Vi skall bygga en kolmila. Det är groteskt mycket detaljer som skall ordnas, och jättelånga listor att skriva på grejor som skall med. Vi skall hålla till i vår fårhage och vi bygger den imorgon onsdag under dagen. På kvällen tänder vi och låter den gå under natten med nattvak i skift. Vi stänger när den är klar och låter den svalna några timmar innan vi river den på torsdagen.

Milor är magiska. Det blir som ett levande väsen, en gestalt, en figur som man bygger, föder och tar hand om. Enligt traditionen var alla milor kvinnor och hade kvinnonamn. Man fick heller aldrig säga ordet ”eld” eller ”brinna”. Istället fick man säga sånt som ”Nu har vi värme” eller ”Där är det hetta”.

Vi skall upp tidigt imorgon hela familjen. Jag har en övertrött ettåring i knäet när jag skriver detta och Vidar och Johannes är fortfarande ute och kör virke med flakmoppen som vi äntligen fått igång. Jag avslutar här, klockan är sent. Jag återkommer på fredag eftermiddag med lite bilder från milan, samt berättar hur det gick. Häng med! 🙂

Banta gris!

Dagmar och Bertil har nu gått i samma hage i över ett halvår. Vi hade beräknat att det skulle komma kultingar i början av april men fortfarande har inget hänt. Vi förstår inte helt vad det beror på. De har fått en kull ihop förr, så det borde fungera.

Ibland händer det att Linderödssvin helt enkelt inte klaffar. När man som vi är med i en genbank, med syfte att få den fina grisen att bli så livskraftig som möjligt, ringer man till sin avelsrådgivare när man behöver köpa sig ett nytt livdjur (=avelsdjur). När vi behövde ny sugga, ringde vi till avelsrådgivaren Ronny i föreningen Landtsvinet. Han tipsade om Dagmar som vi alltså köpte kort därefter. Vi har nu haft Dagmar i två och ett halvt år och hon och Bertil fick ganska omgående en fin kull förra året. Alltså vet vi att just de två fungerar ihop.

Men nu går det alltså inte. Skjuter han lösa skott? Nej, knappast, det har ju som sagt fungerat förut. Eller kanske de är överviktiga?

Människor och grisar är ganska lika. Övervikt hos människor sänker fertiliteten. Likadant hos grisar. Alltså är antingen Dagmar, eller Bertil, eller båda, för tjocka. De måste banta!

Vi har meddelat ICA att vi inte längre kan ta emot några mejeriprodukter (ost och grädde blir man inte slank av) men att vi tar alla grönsaker de har. Lite korn, vitaminer och vatten, och så grönsaker, är den meny vi har satt upp för våra två snälla svin. Om vi sprider ut grönsakerna i hagen så tvingar vi djuren att traska runt och de får lite mer motion än de annars hade fått.

Låt oss hoppas att det fungerar, vi längtar efter småttingar!

Fårflytt

Den sjuka tackan hade piggnat på sig, tack och lov. Vi har varit på semester i fjällen, därför har jag inte kunnat uppdatera bloggen på nån vecka.

Vi har flyttat fåren från Vinga till Lindholmen. Det är i år 16 individer som traskar runt och gör naturvårdsnytta på öarna. Vi fick leta bra länge för att hitta dem. Fullt av turister som låg och solade och vi ropade och klappade händer så att folk trodde vi var galna. Men tillslut fann vi dem, längst bort utanför den så välkända Vinga fyr! Därifrån till båten var det över en kilometer och med blå godishinken i högsta hugg halvsprang vi över stock och sten med 16 får i hälarna, fotade av turister som låg i bikini och solade. En hel cirkus! Svettiga och anfådda nådde vi fram till båten och misstänkte att det då skulle bli tvärstopp. Men nej, de stannade snällt och traskade därefter ombord. Vi börjar fundera på att ha samma får år efter år, så är de vana vid att åka båt. Vi tror det är en bra taktik.

Denna gång hade vi en drönarfilmare med oss. Så hela cirkusen filmades från ovan. Det blir nog en fin film, där man ser de grå fåren strömma fram bland buskarna.

Vädret var fantastiskt, så bra att vi kunde gå utomskärs. Hur många gånger har det hänt under de senaste femtio åren, att fåren åker utomskärs? Loja dyningar gungade oss fram, vi drack kaffe och käkade macka. Bäbisen somnade, drönaren surrade efter på lagom höjd och filmade, 12åringen satt och mumsade banan och fåren stod lugnt och rapade.

Väl framme vid Lindholmen blev vi återigen fotade av båtgäster. Vi får alltid många frågor och folk är nyfikna och vill veta mer. Fåren kravlade sig iland på Lindholmen och spred ut sig. Snyggt på drönarfilmen.

De gör sig verkligen fint i Bohuslän! Grå lurviga fåri den grå gnejsen. De verkar skapta för att gå i denna miljön och deras beniga skönhet kröns av hornen. Grått och brunt, beige och vitt i samma nyanser som de lavar som växer på de rundslipade klipporna. Harmoni!

Sjuk tacka

Det kommer rapporter om att en av tackorna är slö. Hon verkar ha diarré och ligger still mycket. Får är tåliga djur, jag har tidigare skrivit att det är vid lamningstider de kanske tacklar av och dör. Ibland händer det förstås även utom lamning, att någon blir dålig. Vi skall ner och se om vi får tag på 16257. Hon är en mycket trevlig tacka och kommer ofta fram, så det blir nog inga problem att få tag på henne. Sedan är den en annan femma att ta reda på om vi kan göra något åt det. Det blir till att gräva i fårapoteket.

Det verkar gå bra för denna blogg, vi har ett ökande antal besökare och det har vi haft ända sen början. Stadigt ökande.

Nu lägger vi tiden på vårt får istället för att sitta här vid datorn.

Hejkon bacon!

Närheten till djuren

Hillevis favorit 20011 (det vita lammet) är en riktig kelgris som gärna kommer fram.

Det är tydligt att våra djur är viktiga för samhället här ute på ön. Vi har djuren endast tvåhundra meter från närmsta hus, och vi är väldigt glada för att det är extremt få klagomål från folk på ön. Våra öbor verkar gilla våra djur. Det är mycket vanligt att folk kommer bort och tittar till djuren, nästan alltid när vi är där och det är okej väder, så kommer någon familj cyklande och tar en fika borta hos djuren. Det är viktigt för människor att regelbundet träffa djur. Det händer något inuti oss. Det finns säkert någon som har forskat på detta men jag vet inte riktigt vad den vetenskapen heter.

Än så länge bär vi Sindre i bärselen. Han gillar det och hänger ut över axeln för att se allt. Hillevis fotoperationer har fungerat finfint, och hon går nu väldigt mycket bättre än innan.

Om vädret och båtarna funkar, så är planen att nästa vecka flytta fåren från Vinga till Lindholmen. Vi hoppas på nästa torsdag.

Vatten och Danmark

Många av följarna på Djurkollektiven kommer från Danmark. Detta är extra fint tycker jag, eftersom jag är född i Köpenhamn. Min mamma Jenny lyckades övertyga kommunens tjänsteman om att danska var ett modersmål, så därför hade jag hemspråksundervisning i hela mellanstadiet. Detta räddade min danska, så att min talade danska är snudd på perfekt, men dock inte stavningen, som haltar betänkligt. Men ändå, Danmark har en extra plats i mitt hjärta! Berätta gärna varifrån du kommer!

Idag är det dags att fylla på vatten igen. Trots att det har regnat massor dricker våra fyra islandslånehästar massor av vatten. Johannes och Håkan har byggt ihop en hemmagjord manick som pumpar vatten från en brunn till en stor kub och vidare ut i fem behållare så alla hästar får varsin. Annars finns tydligen risk att hingstarna bara bråkar om vattnet, välter ut det och så får ingen något vatten alls. Ibland misstänker jag att hästar har små hjärnor. 🙂 Men fina är de!

Vi har fyra låneislandshästar som hjälper oss hålla landskapen öppna!

Titta till fåren

Strandfynd av det större slaget.

Jag har en faiblesse för strandfynd. Att gå och ”vraga” är jättekul och helst skall man nynna på Alf Hambes ”Vragavisa” samtidigt. Det är bra att vi bor på en ö för det finns gott om ställen för fina pinnar att flyta iland. Jag brukar försöka vara ute när det har stormat, så att jag hinner före andra som också gillar att vraga. Björkö ligger inte längst ut i kustbandet så vi har inte obruten horisont överallt, men det finns utsatta vikar där nästa anhalt är Danmark eller Norge, och där vinden ryter och dånar under vintermånaderna.

Bilden visar Johannes i vår fårhage. Han får äran att kånka hem det senaste strandfyndet jag hittade. Förhoppningsvis kan det bli en hylla eller något.

Det brukar vara svårt att hitta alla fåren, de går oftast i små grupper med en tacka och hennes lamm. Så skall man räkna ihop alla får man hålla på en stund och leta. Vid det här laget har de lyckligt glömt att människor kan innebära godis. De kommer inte glatt skuttande längre. Till hösten blir det svårt att få tag på allihop.

Fjärilar

Mindre blåvinge på sin värdväxt getväppling.

Det är tusan så svårt att se dem. De är små. Och när man väl får syn på dem skall man ta reda på vilken sort det är. För att fotografera behöver man komma väldigt nära. I princip alltid försvinner de utan att man förstår hur det gick till.

Men en del bilder har jag ändå lyckats få till. Detta är Mindre blåvinge. Det är en av de hotade (rödlistade) arter som finns på Skjutbanan. Den är rödlistad i kategorin NT (Near threatened) som är en av de lättare kategorierna, alltså något mindre hotad än övriga klassningar. Denna individ sitter på getväppling, som är fjärilens värdväxt. Där lever larverna och arten är beroende av att det finns mycket getväppling.

Vi har anpassat betet på Skjutbanan så att det skall finnas gott om getväppling. Ändå är det svårt att förutse var de skall dyka upp, och det som hände förra året bestämmer hur många fjärilar det kommer finnas i år. Getväppling och de andra hävdgynnade arterna behöver ofta mager mark, man måste alltså ta bort näring från marken. Kratta undan, eller låta någon beta bort näringen. Jag känner mig mycket stolt över att Skjutbanan för tillfället är ett Hot Spot bland fjärilsskådare i Göteborgstrakten. Det betyder att vi gör något rätt!

« Äldre inlägg Nyare inlägg »